Nöjdfejs
Denna ganska ordinära torsdag, är inte så ordninär för mig. Jag är nämligen väldigt nöjd med mig själv idag. Denna självgodhet har sin grund i några saker - här följer dessa:
kl. 11.15 vaknar jag, utvilad och på riktigt gott humör.
kl. 11.21 ringer min gode vän Johannes och frågar om jag har lust att hänga med på gymmet. Efter en sekunds överläggande med mig själv bestämmer jag mig för att göra det.
kl. 11.30 sätter jag igång onsdagens avsnitt av "Oskyldigt Dömd". Faktiskt ett väldigt bra avsnitt. (Hela serien är en riktigt fullträff från TV4 om du frågar mig.)
Sedan har jag inte koll på några exakta klockslag längre, men kring halv ett började jag göra mig i ordning för ett pass skrotlyftning och ca. en halvtimme senare stod jag så i gymlokalen.
En svettig timme senare vinglar jag in i duschen och kommer ut som en väldigt nöjd Patrik. Lite småhungrig dränker jag en impuls att gå bersärk på en påse Ostbågar som står i köket. Istället tar jag två bananer och ett äpple.
Redan nu kan ni förstå att jag var otroligt nöjd med mig själv. Men det slutar faktikst inte här.
Äh, vafan, tänkte jag, när man ändå är på språng så tar jag fan och städar och dammsuger mitt rum. En oväntat kort stund senare sneglar jag på min binge, som pryds av väldigt trötta sängkläder. Äh, vafan, tänker jag återigen och byter dessa.
Att jag är så här pruduktiv, ärade läsare, hör inte till vanligheterna. När man ändå är igång kanske man ska ta och skaffa sig ett jobb?
Näe, det tar jag en annan dag...
kl. 11.15 vaknar jag, utvilad och på riktigt gott humör.
kl. 11.21 ringer min gode vän Johannes och frågar om jag har lust att hänga med på gymmet. Efter en sekunds överläggande med mig själv bestämmer jag mig för att göra det.
kl. 11.30 sätter jag igång onsdagens avsnitt av "Oskyldigt Dömd". Faktiskt ett väldigt bra avsnitt. (Hela serien är en riktigt fullträff från TV4 om du frågar mig.)
Sedan har jag inte koll på några exakta klockslag längre, men kring halv ett började jag göra mig i ordning för ett pass skrotlyftning och ca. en halvtimme senare stod jag så i gymlokalen.
En svettig timme senare vinglar jag in i duschen och kommer ut som en väldigt nöjd Patrik. Lite småhungrig dränker jag en impuls att gå bersärk på en påse Ostbågar som står i köket. Istället tar jag två bananer och ett äpple.
Redan nu kan ni förstå att jag var otroligt nöjd med mig själv. Men det slutar faktikst inte här.
Äh, vafan, tänkte jag, när man ändå är på språng så tar jag fan och städar och dammsuger mitt rum. En oväntat kort stund senare sneglar jag på min binge, som pryds av väldigt trötta sängkläder. Äh, vafan, tänker jag återigen och byter dessa.
Att jag är så här pruduktiv, ärade läsare, hör inte till vanligheterna. När man ändå är igång kanske man ska ta och skaffa sig ett jobb?
Näe, det tar jag en annan dag...
Elitseriehockey
Innan jag inleder måste jag bara be om ursäkt för min frånvaro. Jag har, som man säger i bloggbranchen, lidit av idétorka. Men nu är jag tillbaka med en större "jävlaranamma".
Hur som helst. Idag vankas Elitseriehockey. Inte nog med det, utan första gången på vad som känns som hur länge som helst, fast som självklart inte är hur länge som helst, ska jag få se mitt älskade Hv71 i verkligheten.
Märkligt, kan det tyckas, att jag, en kille från Kilafors håller på ett lag som kommer från Jönköping, en stad som ligger i helt fel landsände (inte för att Jönköping på något sätt ligger vid en ände av detta land, men skitsamma.) för att vara i mitt "heja på-lag".
All cred till att jag håller på Hv71 kan ges till min gode vän Joakim Dagh. Saken är den att när jag var 5 år, alltså år 1995, tog Hv sitt första SM-guld. (för övrigt som första lag någonsin som vann sm-pokalen efter att slutat 8 i tabellen efter grundserien.) Man vann med 3-2 i matcher mot ett kraftigt upphausat Brynäs. Detta var jag dock alldeles för liten för att ta notis om. Dagh, å andra sidan, är två år äldre än mig och hade börjat följa sportnytt på kvällarna istället för att leka med leksaksbilar. Jocke som också var ledare i vårt "gäng" på dagis kom dagen efter Hv71s triumf till dagis och sade att han höll på Hv.
Som underordnad hade man inte mycket annat att göra än att göra detsamma.
På den vägen är det.
Hur som helst. Idag vankas Elitseriehockey. Inte nog med det, utan första gången på vad som känns som hur länge som helst, fast som självklart inte är hur länge som helst, ska jag få se mitt älskade Hv71 i verkligheten.
Märkligt, kan det tyckas, att jag, en kille från Kilafors håller på ett lag som kommer från Jönköping, en stad som ligger i helt fel landsände (inte för att Jönköping på något sätt ligger vid en ände av detta land, men skitsamma.) för att vara i mitt "heja på-lag".
All cred till att jag håller på Hv71 kan ges till min gode vän Joakim Dagh. Saken är den att när jag var 5 år, alltså år 1995, tog Hv sitt första SM-guld. (för övrigt som första lag någonsin som vann sm-pokalen efter att slutat 8 i tabellen efter grundserien.) Man vann med 3-2 i matcher mot ett kraftigt upphausat Brynäs. Detta var jag dock alldeles för liten för att ta notis om. Dagh, å andra sidan, är två år äldre än mig och hade börjat följa sportnytt på kvällarna istället för att leka med leksaksbilar. Jocke som också var ledare i vårt "gäng" på dagis kom dagen efter Hv71s triumf till dagis och sade att han höll på Hv.
Som underordnad hade man inte mycket annat att göra än att göra detsamma.
På den vägen är det.
Ännu en dag.
Så har ännu en dag i arbetslöshetens tecken passerat. Tristess? Nej, fan heller. Tvärtom! Jag trivs, trivs som fan. Vad kan vara bättre än att få sova hur länge man vill utan att mamma ropar och säger: "Nu tar jag jag bort frukosten!"? (Ja, hon gör faktiskt det. Jag har frågat henne otaliga gånger varför hon gör det, men aldrig fått ett konkret svar.)
Hur som helst. Dagen tillbringades i Gävleborgs läns residensstad, nämligen Gävle. Trots att jag går på knäna rent ekonomiskt (arbetslöshetens enda baksida) så lyckades jag köpa mig två saker. Ett par pjuck och en t-shirt med ett "Hulken"-tryck. Grrrrrr!
Nej, men nu har jag berättat hur min dag sett ut, och således gjort vad som förväntas av mig som bloggare.
Håll till godo, nästa inlägg är bara ganska många timmar bort!
Hur som helst. Dagen tillbringades i Gävleborgs läns residensstad, nämligen Gävle. Trots att jag går på knäna rent ekonomiskt (arbetslöshetens enda baksida) så lyckades jag köpa mig två saker. Ett par pjuck och en t-shirt med ett "Hulken"-tryck. Grrrrrr!
Nej, men nu har jag berättat hur min dag sett ut, och således gjort vad som förväntas av mig som bloggare.
Håll till godo, nästa inlägg är bara ganska många timmar bort!
Finally!
Nu har även jag fallit för frestelsen att dela med mig av mitt ganska händelsefattiga liv. Jag hoppas dock att kunna roa, uppröra, kanske till och med hylla de få läsare som finner min blogg.
Med de orden skrivna - håll till godo.
Med de orden skrivna - håll till godo.
